en stor stor klump i magen. 

så mycket på "att göra"-listan. 

 

orkar ej ens skriva lista. 

att se allt ger mig ångest. 

 

så mycket krav. 

måste hinna allt. 

 

har inga pengar. 

vill inte äta.

 

jag vill ingenting. 

saknar så mycket. saknar så många. 

vart kommer denna ångest ifrån?

 

jag vill ha mina reflexer. 

jag är äcklig. 

 

jag är motbjudande. 

jag är vidrig. 

 

jag hatar mig själv. 

jag vill inte hata mig själv.

varför hatar jag mig själv?

jag vet inte. 

det blir kanske bra. 

jag tror inte det. 

men det blir säkert bra. 

trycker undan allt. 

det kommer att bli bra. 

 

tänk på något annat.

på svältande barn, krig och länder i fattigdom. 

 

jag är inte värd något.

ingenting alls. 

 

jag vill ha mina reflexer. 

måste betala jätteräkningen. 

måste betala en annan räkning som jag glömt. 

 

jag är så slarvig.

jag har ingen koll.

jag har så mycket måsten. 

 

vill gå och sova nu.

hej. 

 

ett huvud fullt av existensiella tankar idag. 

huvudet är fullt av negativa tankar. 

 

"djävulen" börjar få grepp om mig. 

jag blir orolig. 

 

jag trodde jag mådde bra. 

det blir bra. 

 

op bokad på måndag. 

orolig. läkarna oroliga. läkarna stressar. 

 

jag längtar tills tisdag. 

jag saknar mina kusiner. min moster. min syster. 

för mycket saker överallt. 

 

för svårt att ha koll på tankarna. 

jag vill ha hem mina reflexer. 

 

skatteverket ska ha 14000.

jag har inga vinterdäck på bilen. 

 

jag har inga pengar. 

jag vill ha mina reflexer. 

jag är äcklig. 

 

jävla ångest. 

vill inte låta djävulen få grepp om mig. 

 

men han styr. 

jag tappar greppet.

det blir nog bra. 

hej. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"it doesn't matter what it is. if it doesn't make you happy - let it go"

 

 

det är valborg. och jag blev ensam i huset. 

det blev bråk och jag är ensam. jag är så ledsen, jag tillåter mig själv att vara ledsen samtidigt som jag försöker att tänka positivt och logiskt. det blir till det bästa det här.

 

han har redan bevisat på flera punkter att det var rätt val. 

 

 

det blir bra det här. jag försöker att intala mig det åtminstone. 

 

 

 

 

 

 

 

 

en gårdspadda. jag var automatiskt påväg att ge honom ögonfransar och rosa kinder. 

jag fick verkligen hålla emot för att inte göra det.

 

och så ställde jag mig frågan varför. men jag har inget svar. 

är jag så påverkad av media att allt måste vara vackert, sött och snyggt?

 

eller ligger det inuti mig själv? 

allt måste ju faktiskt inte vara sött försöker jag att intala mig själv. 

 

så jag bestämmer mig för att paddan minsann får nöja sig med kungakronan och änglavingarna. 

antagligen kommer han bara att få behålla kronan tillslut. den var given, han står så majestätiskt.

 

det är förresten fint att de väljer att skildra "grodan och kyssen"-momentet i barnfilmer och sagor. det ger barnen en fin tanke, att det kan gömma sig något fint bakom det fula. samtidigt som jag tänker att barnen ofta tar ens ord bokstavligt, så de kastar förmodligen iväg grodan om han inte förvandlas till något vackert. så det kanske inte var en god tanke iaf - om sensmoralen är att det måste vara vackert för att vara gott. 

 

för att vara fin till utseendet betyder egentligen ingenting. 

enligt mina erfarenheter blir en godhjärtad människa vacker, medans en till synes först attraktiv människa förlorar det vackra om den inte är godhjärtad, och visar kärlek och omtanke för andra utan bara visar negativa egenskaper. 

 

...och nu när jag tittat länge och ritat mycket på min padda tycker jag inte att han är ful längre.

han ser inte heller otäck ut som jag alltid känt om paddor. hans hållning gör snarare att jag uppfattar honom som stolt och bestämd. majestätisk.

min fina padda. säkert genomsnäll. 

 

jag tänkte säga förlåt för att jag svamlar.

men man ska inte be om ursäkt för vem man är! och utan mina svamlande tankar hade det inte blivit något blogginlägg. 

 

jag har så många tankar i huvudet på samma gång, för snabba tankar för fingrarna att ens försöka hinna med att skriva ner dom. 

 

jag blir så lätt intensivt fångad i mina känslor. passionerad kanske. det är ett positivt klingande ord.

och att bli passionerad är en fantastisk egenskap! än mer fantastisk den dagen jag har lärt mig att hantera den! 

 

för jag är mycket hellre alldeles för passionerad, än utan känslor alls. 

 

 

 

 

ja, som rubriken lyder - att bli extrem. 

vissa skulle väl kalla det det. 

 

jag tycker snarare att jag tagit ansvar, läst på, informerat mig själv och kommit till insikt. 

det är rätt enkelt, så länge man är intresserad.

 

och så brukar jag återkomma till meningen "allt handlar om vilja".

vilket det gör.

 

vill man inget, då kommer man inte med annat än ursäkter,

och då får man lov att stå och trampa i samma spår. jag vill inte vara en sån.

 

åh, det är så mycket jag skulle vilja skriva om. det är så mycket som händer, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. mitt jobb är fantastiskt, och just nu tycker jag att det känns än mer fantastiskt än vanligt för jag har haft ett så fint möte med en patient, ett möte som troligtvis aldrig hade inträffat om det inte vore för att vi möttes som två anonyma människor på jobbet. bestämda roller, men trots det anonyma. 

 

han har lyssnat på mig och jag har lyssnat på honom. han har gett mig så kloka råd och han har fått mig att tro på mig själv när jag annars mest bara känner tvivel. vi har så mycket samma syn på så mycket. 

 

realism återkom vi till många gånger. 

 

det var meningen från början att det här inlägget skulle handla om att jag vill bli vegan. 

jag tänkte skriva att jag blivit, men jag är inte där än. jag är mer medveten, men jag blundar fortfarande för mycket. 

 

men jag tar små steg. vissa större, vissa mindre. jag provade iaf att dricka kokosmjölk och mandelmjölk idag, och trots att jag mådde dåligt så bestämde jag mig för att faktiskt äta. och för er som känner mig (nu har jag 0 läsare oftast men bloggen är främst för min egen skull) så förstår ni att detta är ett stort steg med tanke på att jag i stort sett levt på kaffe med grädde, och oftast inget mer. 

jag älskar även ost. osv osv. men min temporära njutning är under inga omständigheter viktigare än ett djurs liv.

 

sen nu ikväll åt jag en chokladkaka och ostbågar och drack cola, men inte behöver jag ge upp för det inte. 

som sagt, små steg. 

 

jag tror att det är ca fyra dagar sen jag åt ost, och igår drack jag upp mitt sista paket grädde. 

 

har även funnit en fantastisk tjej! här är hon! se gärna klippet! :)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

utkast: sept 21, 2010. (uppdaterat 27/1 2016)

hur ska jag kunna hantera detta?
om 11 dagar är det årsdagen av det värsta som någonsin hänt mig.
det känns såfort jag kliver utanför porten, den friska luften slår emot mig och jag tvingas fylla mina lungor med kylan från höstluften. allt blir kallt och hemskt inuti mig, och jag blir tvångspåmind om allt det jag kämpar så hårt för att inte tänka på.
jag vill hålla andan och jag vill att det slutar bränna inom mig, jag vill att allt bara ska vara som det var innan. jag vill blunda och somna och vakna med lättnaden av att allt bara var en enda långdragen och allt för verklig mardröm.

nu är jag fylld med kall och hemsk ångest och jag vill skära upp mina armar och låta det kalla och deppiga rinna ur mig, jag vill falla bakåt i slow motion och landa i något omsorgsfullt och mjukt, jag vill tömma mig på känslor. snälla töm mig, låt mig slippa känna något. låt mig slippa dölja mig själv och mitt onda inre, låt mig åter fyllas av färg och lycka eller låt mig tyna bort och bara dö.

låt mig få som jag vill. låt mig åter få krama min bror.

vem ska jag prata med? vem tar mitt självhat på allvar, vem låter mig få känna hur jag vill utan att förminska mina känslor och jag vill öppna upp mig totalt för någon utan all kommande oro och alla dömande tankar och fan.

hösten. jag har alltid älskat hösten.
nu är det en sorts orolig ångestfylld hatkärlek jag känner inför den. jag försöker att bara fyllas av den friska luften som gör mig pigg, och jag försöker blunda inför allt det mörka som kommer. allt är redan så mörkt i mig, låt mig slippa känna mer. låt mig elda och jobba och låt mig att slippa tänka och känna tusen känslor samtidigt som drar mig åt olika håll, låt mig sluta hata mig själv, låt mig känna inget annat än lycka. låt mig träffa min bror. låt mig träffa honom, återigen i mina drömmar, jag vill inte dö om jag inte får träffa honom. garantera mig ett möte med min bror som varar i vit mjuk bomullslik himmel, och jag lovar dig att jag ändar mitt liv.

jag orkar inte leva i ett konstant mörker, för någon annan.
låt mig bara dö.

det känns i luften precis som det gjorde då, för snart ett år sen, när allt hände. luften känns friskare och kallare, på något vis tunnare och lättare att andas av allt regn.
träden släpper ifrån sig sina löv och det skapas en mörkare natur som påminner om ingenting annat än död.

och det skrämmer mig att hösten knappt har börjat.

 

 

 

 

 

 

hur ska jag hantera detta? det värsta som någonsin kunnat hända mig hände för ett år sen om elva dagar. det känns såfort jag kliver utanför porten, det känns i luften precis som det gjorde då, för ett år sen. luften känns friskare, tunnare av allt regn, löven lämnar träden och skapar en bild som påminner om död.

och hösten har knappt börjat. det kommer bli ett par tunga månader med höst och vinter.