dagens kloka ord,
"it doesn't matter what it is. if it doesn't make you happy - let it go"
det är valborg. och jag blev ensam i huset.
det blev bråk och jag är ensam. jag är så ledsen, jag tillåter mig själv att vara ledsen samtidigt som jag försöker att tänka positivt och logiskt. det blir till det bästa det här.
han har redan bevisat på flera punkter att det var rätt val.
det blir bra det här. jag försöker att intala mig det åtminstone.
min utsikt,
här bor jag nu. i ett hus, strax efter gränsen till Dalarna. ute på landet.
allt jag hör här ute är fågelkvitter och en enstaka bil en bit bort på vägen.
annars är allt bara tyst. så skönt och ångestfritt.
jag hade min sista dag på jobbet på lasarettet i Köping igår. så tråkigt och sorgligt, men jag kommer att minnas den arbetsplatsen med kärlek. så många fantastiska möten jag haft där, både med patienter och arbetskamrater.
men jag började ändå känna att det var dags att gå vidare. det känns rätt det här. det här huset får mig att känna mig hemma nu. som att jag kommit rätt. jag mår bättre här. jag tänkte skriva bra, men då hade jag inte vart helt ärlig. men att välja att skriva att jag mår bättre är att vara ärlig. jag älskar mitt lilla hus.
bilden är tagen en tidig, tidig morgon. det kändes så magiskt och lugnt inombords, när jag stod och såg ut över sjön. frosten ligger på backen trots att vi är i sena april, och en varm dimma flöt långsamt över den spegelblanka sjön.
jag står och lyssnar på vad jag tolkar som två olika fågelkvitter, jag har en kopp kaffe som värmer mina svala händer och en välbekant doft når min näsa. jag står och jag njuter i det här ögonblicket och i tron om att det inte kan bli bättre så går ett rådjur förbi fönstret precis då. och ögonblicket blev än mer magiskt.
tack för att jag får bo här.
torsdag,
att upskatta de små sakerna i livet. det är vad som gör en lycklig på riktigt tror jag.
sagan om skissen "gårdspaddan",
en gårdspadda. jag var automatiskt påväg att ge honom ögonfransar och rosa kinder.
jag fick verkligen hålla emot för att inte göra det.
och så ställde jag mig frågan varför. men jag har inget svar.
är jag så påverkad av media att allt måste vara vackert, sött och snyggt?
eller ligger det inuti mig själv?
allt måste ju faktiskt inte vara sött försöker jag att intala mig själv.
så jag bestämmer mig för att paddan minsann får nöja sig med kungakronan och änglavingarna.
antagligen kommer han bara att få behålla kronan tillslut. den var given, han står så majestätiskt.
det är förresten fint att de väljer att skildra "grodan och kyssen"-momentet i barnfilmer och sagor. det ger barnen en fin tanke, att det kan gömma sig något fint bakom det fula. samtidigt som jag tänker att barnen ofta tar ens ord bokstavligt, så de kastar förmodligen iväg grodan om han inte förvandlas till något vackert. så det kanske inte var en god tanke iaf - om sensmoralen är att det måste vara vackert för att vara gott.
för att vara fin till utseendet betyder egentligen ingenting.
enligt mina erfarenheter blir en godhjärtad människa vacker, medans en till synes först attraktiv människa förlorar det vackra om den inte är godhjärtad, och visar kärlek och omtanke för andra utan bara visar negativa egenskaper.
...och nu när jag tittat länge och ritat mycket på min padda tycker jag inte att han är ful längre.
han ser inte heller otäck ut som jag alltid känt om paddor. hans hållning gör snarare att jag uppfattar honom som stolt och bestämd. majestätisk.
min fina padda. säkert genomsnäll.
jag tänkte säga förlåt för att jag svamlar.
men man ska inte be om ursäkt för vem man är! och utan mina svamlande tankar hade det inte blivit något blogginlägg.
jag har så många tankar i huvudet på samma gång, för snabba tankar för fingrarna att ens försöka hinna med att skriva ner dom.
jag blir så lätt intensivt fångad i mina känslor. passionerad kanske. det är ett positivt klingande ord.
och att bli passionerad är en fantastisk egenskap! än mer fantastisk den dagen jag har lärt mig att hantera den!
för jag är mycket hellre alldeles för passionerad, än utan känslor alls.
