Utkast: Sept. 21, 2010
idag när jag var ute och gick och jag verkligen kände att det var höst när jag gick i skogen, det hade regnat och det var fullt av gula löv på backen så slog det mig att sist det var höst så dog richard.
det var massa minnen som ville fram men jag koncentrerade mig på löven och att hitta hem igen bara så jag slapp tänka.
de senaste dagarna har jag inte velat äta, har tappat matlusten mer eller mindre vilket jag inte alls är van vid, visst har jag känt att jag velat gå ner i vikt men har känt mig svag för att jag inte klarat av att göra det.
nu är det inga problem alls. det är inte så att jag känner mig stark eller duktig för att jag inte äter utan så fort jag tänker på mat tänker jag bara jag orkar inte.
har gått in i köket flera gånger och det har stått bröd framme men jag känner mig helt tom inför tanken att äta, det ger mig avsmak bara.
så kom pappa hem och skällde på mig för att jag inte ätit och han mumlade något om matsmältningen och blabla. men vad ska jag göra när kroppen inte vill äta och huvudet är för ledset för att säga emot?
känner inte att det är bra att äta, känner inte att jag vill, känner bara att äter jag inte så blir jag smalare.
jag har inte förstått varför jag känt såhär men så gick det upp för mig tidigare när jag gick i skogen idag att det måste vara för att det snart är ett år sen richard dog.
det känns som att det var igår jag fick veta att han var död i telefon och jag bara skrek nej om och om och om igen.
saknar dig min bror,
<3 <3 <3
jag älskar dig
på lördag har det gått ett helt år. ett helt år sen den dagen du lämnade oss.
ett år sen den dagen du smsade mig sista gången. det sista du skrev var att du skulle fixa pengar för att komma och hälsa på mig i stockholm och se hur jag bodde och jobbade.
men dagen efter svarade du inte. du kanske sover, tänkte jag, jag smsar lite senare. provade att smsa ett par timmar senare men inget svar fick jag då heller. det var en fredag och jag åkte till köping den dagen, hade sovplats men framme i köping så svarade inte han jag skulle sova hos så jag åkte förbi dig och knackade på eftersom du inte svarade i telefon, men du öppnade inte dörren heller... konstigt tänkte jag, men det finns säkert en förklaring. nu var telefonen avstängd också.
dagen efter när jag var nere på stan träffade jag på flera av dina kompisar, jag frågade om någon hört något från dig men ingen hade träffat dig på en hel vecka nästan. ingen verkade tycka att det var konstigt heller men jag började känna att det var konstigt, du var ju alltid med någon av dina kompisar, du tyckte inte om att vara ensam.
sovplatsen hade fixat sig och jag hörde inte av dig på hela helgen. söndag kväll var jag tvungen att åka tillbaka till sthlm för att jag skulle börja jobba igen på måndagen och på tåget hem får jag ett sms av en bekant till dig som jag bara träffat en eller två gånger. hon frågade om jag visste vart du hade tagit vägen, ni brukade alltid kolla läget med varann och se att allt var okej men hon hade inte pratat med dig på flera dagar, du hade inte hört av dig och hon hade inte fått tag på dig heller. så på måndagen när jag fortfarande inte hört något ifrån dig började jag bli riktigt orolig. jag bytte namn på msn och hette "Richard, vart är du?"
Tankarna snurrade i skallen på mig och jag var jätteorolig att det hade hänt något, att du hade råkat ut för en olycka, det var inte likt dig att inte höra av dig. Jag kom att tänka på när du och jag delade lägenhet och du var borta i 3-4 dagar och det visade sig att du vart häktad. Så jag tänkte om du kanske blivit misstänkt för något nu igen så jag funderade på att ringa men jag visste inte vart jag skulle ringa någonstans. Jag visste inte vem jag skulle be om hjälp så jag frågade familjen jag jobbade hos vad jag skulle göra, jag hade förklarat att jag inte fått tag på dig och att jag var orolig.
Det slutade med att jag ringde polisen och frågade vad jag skulle göra och polisen som jag pratade med tyckte att jag skulle prova ringa runt till olika sjukhus. det gjorde jag och du fanns ingenstans. sen ringde jag häktet, det tog emot att ringa dit men jag kände mig så desperat, jag ville bara veta vart du var och där blev de genast otrevliga och misstänksamma och frågade bara varför jag trodde du satt häktad, om du var en sån som brukade sitta häktad osv, så det blev bara fel...
Du var ingenstans. Ingen hade träffat dig och ingen visste vart du hade tagit vägen. Jag pratade med vänner på msn, pratade med en killkompis på msn och bad honom gå förbi dig för att se om du skulle öppna dörren då. sen ringde jag polisen och gjorde en försvunnen-anmälan på dig.
killkompisen som jag bad gå förbi dig ringer upp mig en stund efteråt och säger att det står en polisbil utanför din port så han vill inte gå in vilket jag förstår och direkt jag hör ordet polisbil så får jag ont i magen. Jag får panik, ringer upp min moster som inte svarar. då ringer jag upp min mamma och min moster svarar i telefonen. jag är hysterisk och frågar vart hon är, säger att hon måste åka till dig på en gång för att det står en polisbil utanför din port, tänk om richard är död och dom bär ut honom på bår skriker jag åt henne och då börjar hon gråta och svarar att hon ska åka till dig. När hon börjar gråta stannar jag upp och frågar varför hon gråter men hon svarar att det bara är så jobbigt att du är borta och ingen vet vart du är. Jag köpte den förklaringen och säger åt henne att skynda sig bara och vi lägger på.
efter 2 minuter ringer hon upp och gråter hysteriskt och säger förlåt förlåt förlåt. jag har förstått att något var fel hela tiden och frågar bara vad fan hon ber om ursäkt för. "förlåt, jag ville inte säga något, förlåt förlåt förlåt. men Richard är död"
och då besannas mina värsta farhågor
jag fattar inte, det är inte sant och jag bara skriker NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ om och om igen. mamman i familjen jag jobbade hos kommer springande och frågar vad som har hänt och jag släpper telefonen samtidigt som jag ser på henne och skriker att du är död, richard är död. jag gråter hysteriskt, jag skakar och jag kan inte sluta skrika nej.
jag fattar inte vad som händer, fattar inte vad som hänt och jag vill inte fatta, jag vill bara springa och försvinna och bara åka hem och hitta dig och du ska vara glad att se mig igen och allt ska vara bra, allt var bara ett stort jävla misstag.
men det är det inte. det var inget misstag och det är inget misstag.
du, personen som var viktigast i hela mitt liv, dig som jag skulle ge mitt liv för och du som gjorde allt för mig och bara fanns och älskade mig på riktigt. min andra halva, min bästa vän, min lillebror som kändes mer som en storebror. du som alltid skulle finnas där, du som skulle bli arg på mig när jag misskötte mig, du som såg till att jag aldrig gav upp och kämpade vidare. du som jag vuxit upp med hela mitt liv, som delat all sorg, allt helvete, den enda som vet vad jag gått igenom och gått igenom samma sak tillsammans med mig.
borta. för alltid. jag skulle aldrig få se dig igen.
jag kommer aldrig få se dig igen. jag kommer aldrig få se dig le igen, aldrig få höra om något bus du gjort igen, aldrig få krama dig igen, aldrig få säga att jag älskar dig igen, aldrig få skäll av dig igen. aldrig få bråka med dig igen, aldrig hitta på några busstreck igen tillsammans med dig.
jag är så glad att jag var hos dig sista stunden innan jag åkte tillbaka till stockholm och jag ville inte lämna dig egentligen, jag ville stanna kvar, jag kände mig så elak som lämnade dig i fittköping. men det gjorde jag. jag åkte tillbaka till sthlm och sen fick jag aldrig se dig vid liv igen.
måndag:
jag ser inte direkt någon mening med att kämpa. vad ska jag uppnå för resultat?
han kommer aldrig komma tillbaka, jag kommer aldrig få höra honom skratta igen, aldrig få samtal mitt i natten när han hittat på nåt bus, aldrig få uppleva något alls med honom igen. aldrig få någon kram, aldrig få bara vara med honom. det är så sjukt svårt när han var det enda jag kämpade för. nu har jag ingen att kämpa för längre, ingen att bry mig om. ingen som bryr sig helhjärtat och inte är rädd för att visa det. du fick iaf se mig ta studenten och jag är så glad att jag gjorde dig stolt. jag gjorde det, med dig. nu har jag ingen att göra det med längre. nej fyfan, det känns så jävla värdelöst det här. jag ser ingen mening med någonting längre. jag har ingen att kämpa för och ingen som kämpar för mig. hur fan ska jag orka?
måndag, tidig jävla morgon: käft.
hur kunde jag glömma den här låten?
måndag:
jag log när jag såg hur fin han var fast mitt leende ersattes snabbt av det där äckliga, obehagliga suget i magen när jag påminns om att han är borta. det börjar bränna bakom ögonen och jag känner att tårarna är på gång så jag börjar genast tänka på något annat.
när ska jag kunna gråta över allt, när ska jag orka släppa ut allt?
fyfan, du hade så mycket kvar att uppleva, så många liv kvar att påverka. du bara lämnade allt.
Du har slitit med dig min insida och min själ upp i himlen med dig Richard.
