fiaohlsson

 

Är det fel att trösta en liten människa med tomma ord,

när man på insidan vet att det aldrig blir bättre?

 

Är det att mena väl, när det egentligen är samma som att ljuga?
Räknas det som en vit lögn, och är det egentligen okej, med vita lögner, någonsin, egentligen?

Om man vill att andra ska vara ärliga mot en själv. 

 

 

 

Hur tröstar man någon man vill väl, med sanna ord,

när man inombords känner exakt samma?

Jag vill inte ljuga, men hur ska jag kunna trösta, om inte genom att ljuga?

 

Men jag känner samma sak. Min insida skriker, och jag slits åt olika håll. 

Jag vill ta sönder mig själv, men bara lagom, för att stanna kvar och se till att alla andra mår bra. 

Jag vet att jag sårar andra genom att försvinna.

Men har jag inte ensamrätt på mitt liv? Har jag inte rätten att försvinna om jag vill?

 

Vem är det egentligen man hjälper,

när man övertalar någon att vara kvar vid liv?

När allt jag vill är att bli av med mitt. 

 

Ibland. 

Varför är jag rädd?

 

Varför är jag så styrd utav den möjliga tanken att såra någon annan?

Borde inte jag vara viktigast för mig själv?

 

Eller blir jag egoistisk då?