Cykel,
Bor ju i Kolsva nuförtiden. Det är en liten by utanför Köping,
som är en liten stad som ligger i Västmanland som är ett litet län.
Här går bussarna inte lika ofta i Stockholm. Inte lika ofta alls.
Inte ens hälften så ofta eller ens hälften av det. Har man tur så går de en gång i timmen.
Igår ville Linda träffas och jag tänkte, att äsch, bussarna går väl en gång i timmen så jag behöver inte stressa. Vilket jag sällan gör; speciellt inte när jag är ledig. Vilket jag var igår. Så jag tog det lugnt och jag tittade när bussarna gick och klockan var väl en kvart i tolv. Då går bussarna 11.40 och 13.40.
Hoppsan.
Men någon gång för kanske inte så länge sen slöt jag ett avtal med mig själv om att jag skulle börja röra på mig. Vilket jag brutit ett antal gånger. Jag lär mig aldrig att jag inte lyssnar på mig själv. Jag har cyklat till Köping ett par gånger och tänkte att jag kan ju cykla så sparar jag pengar, slipper vänta på bussen och får samtidigt lite motion. Sist så var det ju inte så jobbigt.
Jo helvete du! Jääävlar vad jobbigt det var. Det var knott i ögonen, i mun, i ansiktet, i håret, i kläderna - det var spindlar som sköt, spottar ut trådar, vad de nu gör över cykelvägen som klistrade sig fast i ansiktet. Med motvind och uppförsbacke. Satan vad förbannad jag var.
Klarade ju av det iaf. Tog mig in till Köping och var hos Linda. Och sen orkade jag inte cykla hem. Fick skjuts av Emil, Lindas karl och då stod ju cykeln kvar i Köping.
Skulle vara duktig idag och cykla hemåt igen. Var ju in till Västerås med Maria som körde och Linda och lilla Thyris såklart. På vägen hem kom vi överens om att jag skulle ta cykeln hem och hämta mina grejer hos Maria som bor längs vägen hem. Såå, vi stannar utanför Linda där cykeln står parkerad, jag lämnar alla mina grejer i Marias bil. När jag kliver ut säger Maria att hon inte har något batteri kvar på telefonen och jag tänker att det spelar j ingen roll för jag kommer och knackar på sen ju, då behöver hon ingen telefon. Jag tar med mig i-poden och telefonen, det viktigaste jag behöver när jag cyklar.
Går till cykeln.
Plockar upp i-poden. Trassel i lurarna. Börjar trassla upp. Maria åker iväg med bilen. Trasslet är färdigupptrasslat. Stoppar ner handen i fickan på min nya dunväst och fickan är tom - inga nycklar.
NEEEEEEJ!
Nycklarna ligger i min väska! Som ligger i Marias bil! Ringer i panik och det går inte fram några signaler, Marias telefon är ju död. Och Linda ska iväg.
Efter många om och men löste det sig iaf. Jag är hemma i Kolsva, cykeln är med och jag har mina nycklar igen, och alla andra grejer.
Klaaaaantarsel nummer ett, det är jag det är jag.
