måndag:

jävligt sjukt det här alltihopa. hur orkar man?
jag ser inte direkt någon mening med att kämpa. vad ska jag uppnå för resultat?

den enda som jag vill ska stå och vänta vid mållinjen är någon helt annanstans.


han kommer aldrig komma tillbaka, jag kommer aldrig få höra honom skratta igen, aldrig få samtal mitt i natten när han hittat på nåt bus, aldrig få uppleva något alls med honom igen. aldrig få någon kram, aldrig få bara vara med honom. det är så sjukt svårt när han var det enda jag kämpade för. nu har jag ingen att kämpa för längre, ingen att bry mig om. ingen som bryr sig helhjärtat och inte är rädd för att visa det. du fick iaf se mig ta studenten och jag är så glad att jag gjorde dig stolt. jag gjorde det, med dig. nu har jag ingen att göra det med längre. nej fyfan, det känns så jävla värdelöst det här. jag ser ingen mening med någonting längre. jag har ingen att kämpa för och ingen som kämpar för mig. hur fan ska jag orka?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0