sagan om skissen "gårdspaddan",

 
 
 
 
en gårdspadda. jag var automatiskt påväg att ge honom ögonfransar och rosa kinder. 
jag fick verkligen hålla emot för att inte göra det.
 
och så ställde jag mig frågan varför. men jag har inget svar. 
är jag så påverkad av media att allt måste vara vackert, sött och snyggt?
 
eller ligger det inuti mig själv? 
allt måste ju faktiskt inte vara sött försöker jag att intala mig själv. 
 
så jag bestämmer mig för att paddan minsann får nöja sig med kungakronan och änglavingarna. 
antagligen kommer han bara att få behålla kronan tillslut. den var given, han står så majestätiskt.
 
det är förresten fint att de väljer att skildra "grodan och kyssen"-momentet i barnfilmer och sagor. det ger barnen en fin tanke, att det kan gömma sig något fint bakom det fula. samtidigt som jag tänker att barnen ofta tar ens ord bokstavligt, så de kastar förmodligen iväg grodan om han inte förvandlas till något vackert. så det kanske inte var en god tanke iaf - om sensmoralen är att det måste vara vackert för att vara gott. 
 
för att vara fin till utseendet betyder egentligen ingenting. 
enligt mina erfarenheter blir en godhjärtad människa vacker, medans en till synes först attraktiv människa förlorar det vackra om den inte är godhjärtad, och visar kärlek och omtanke för andra utan bara visar negativa egenskaper. 
 
...och nu när jag tittat länge och ritat mycket på min padda tycker jag inte att han är ful längre.
han ser inte heller otäck ut som jag alltid känt om paddor. hans hållning gör snarare att jag uppfattar honom som stolt och bestämd. majestätisk.
min fina padda. säkert genomsnäll. 
 
jag tänkte säga förlåt för att jag svamlar.
men man ska inte be om ursäkt för vem man är! och utan mina svamlande tankar hade det inte blivit något blogginlägg. 
 
jag har så många tankar i huvudet på samma gång, för snabba tankar för fingrarna att ens försöka hinna med att skriva ner dom. 
 
jag blir så lätt intensivt fångad i mina känslor. passionerad kanske. det är ett positivt klingande ord.
och att bli passionerad är en fantastisk egenskap! än mer fantastisk den dagen jag har lärt mig att hantera den! 
 
för jag är mycket hellre alldeles för passionerad, än utan känslor alls. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0