låt mig bli hel eller låt mig bara dö,
utkast: sept 21, 2010. (uppdaterat 27/1 2016)
hur ska jag kunna hantera detta?
om 11 dagar är det årsdagen av det värsta som någonsin hänt mig.
det känns såfort jag kliver utanför porten, den friska luften slår emot mig och jag tvingas fylla mina lungor med kylan från höstluften. allt blir kallt och hemskt inuti mig, och jag blir tvångspåmind om allt det jag kämpar så hårt för att inte tänka på.
jag vill hålla andan och jag vill att det slutar bränna inom mig, jag vill att allt bara ska vara som det var innan. jag vill blunda och somna och vakna med lättnaden av att allt bara var en enda långdragen och allt för verklig mardröm.
nu är jag fylld med kall och hemsk ångest och jag vill skära upp mina armar och låta det kalla och deppiga rinna ur mig, jag vill falla bakåt i slow motion och landa i något omsorgsfullt och mjukt, jag vill tömma mig på känslor. snälla töm mig, låt mig slippa känna något. låt mig slippa dölja mig själv och mitt onda inre, låt mig åter fyllas av färg och lycka eller låt mig tyna bort och bara dö.
låt mig få som jag vill. låt mig åter få krama min bror.
vem ska jag prata med? vem tar mitt självhat på allvar, vem låter mig få känna hur jag vill utan att förminska mina känslor och jag vill öppna upp mig totalt för någon utan all kommande oro och alla dömande tankar och fan.
hösten. jag har alltid älskat hösten.
nu är det en sorts orolig ångestfylld hatkärlek jag känner inför den. jag försöker att bara fyllas av den friska luften som gör mig pigg, och jag försöker blunda inför allt det mörka som kommer. allt är redan så mörkt i mig, låt mig slippa känna mer. låt mig elda och jobba och låt mig att slippa tänka och känna tusen känslor samtidigt som drar mig åt olika håll, låt mig sluta hata mig själv, låt mig känna inget annat än lycka. låt mig träffa min bror. låt mig träffa honom, återigen i mina drömmar, jag vill inte dö om jag inte får träffa honom. garantera mig ett möte med min bror som varar i vit mjuk bomullslik himmel, och jag lovar dig att jag ändar mitt liv.
jag orkar inte leva i ett konstant mörker, för någon annan.
låt mig bara dö.
det känns i luften precis som det gjorde då, för snart ett år sen, när allt hände. luften känns friskare och kallare, på något vis tunnare och lättare att andas av allt regn.
träden släpper ifrån sig sina löv och det skapas en mörkare natur som påminner om ingenting annat än död.
och det skrämmer mig att hösten knappt har börjat.
